social workers

Surfade runt lite på fattigbloggen idag. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. På ett sätt är det fantastiskt att den fått så stor respons och att så många människor vill dela med sig av sina upplevelser. Rent praktiskt har bloggen också hjälpt till, bland annat med att höja nivån för hur mycket el man som bidragstagare får förbruka. Men samtidigt så hamnar socialsekreterarna återigen i kläm. Janne Josefsson bedriver sin egen snedvridna "journalistik" och bloggen visar nästan också bara de dåliga sidorna av socialtjänsten. Jag tycker synd om alla de socialsekreterare som sliter så hårt de kan och lite till för att verkligen hjälpa människor. Men det finns en budget, det finns riktlinjer, lagar och det finns kanske en chef som säger nej. 

I bloggen, och i media i övrigt, framställs personalen på socialtjänsten som bittra människor som inte alls vill hjälpa andra, de vill inte ge ett öre till de som inte kan bevisa att kylskåpet är tomt och att de inte har en sambo som kan försörja dem. Jag har väldigt svårt att tro att det är så. Det finns dåliga yrkesutövare inom alla yrken, men att merparten skulle vara så inkompetenta, det har jag svårt att tro.

Men uppenbarligen är det en stor mängd människor som upplever att de blir bemötta av ovan beskrivna bittra människa. Så någonstans finns det ju ett problem. En enkel gissning är att behovet av hjälp är mycket större än de (ekonomiska)resurser till hjälp som finns. Så den som vill hjälpa kan inte, och den som behöver hjälp får inte. Jag tror inte problemet kan lösas i en handvändning, utan det är sammhällsstrukturen som behöver förändras på en djupare nivå så att människor inte så lätt hamnar utanför.

I sommar ska jag arbeta som biståndshandläggare. Det är mitt första jobb med så mycket ansvar för andra människors liv. Det ska bli fantastiskt roligt och jag ser oerhört mycket fram emot det. Men samtidigt är jag skräckslagen. Jag har tre års studier av socialt arbete i ryggen, men hur arbetar man rent praktiskt? Det är ju rimligt att få en introduktion på arbetsplatsen, men ganska snart förväntas man stå på egna ben. Kanske är det ett heltidsjobb bara att försöka förhålla sig till att viljan att hjälpa, och de faktiska möjligheter som finns att hjälpa, är två helt olika saker!

// Elin