social workers

Väskan står färdigpackad i hallen. Passet är på plats, likaså biljetten. Pengarna är växlade, håret tvättat och telefonsvararen har fått ett nytt meddelande. Så varför har jag inte förstått att vi ska åka än? Om poletten tänker trilla ner någon gång tycker jag nu vore en bra tid. Jag kanske är i chock? Chock över att det vi planerat så länge händer idag. Det här känns som en helt vanlig dag. Jag tror att jag kommer sitta här i soffan med datorn i knät när H kommer hem, att allt bara var en dröm. När Cattis och hennes pappa kommer för att hämta mig kommer jag se förvånad ut och fråga varför de kommer och hälsar på.

Eller så är det så här det ska kännas. Lugnt och tryggt och utan nervositet. Jag är ju inte så neurotiskt lagd (min mor påstår att jag är den mest oneurotiska människa hon känner). Kanske har jag förberett det här så länge att det inte är konstigt att resa iväg i fem veckor utan bara en naturlig del av vardagen? Inte vet jag, men nervös är jag inte, möjligen förväntansfull. Nästa gång vi hörs bloggas det från Beirut! 

Hej så länge! // Elin