Sanndrömmar
Inatt drömde jag en hemsk dröm. Framförallt var den hemsk för jag vet att det finns ett uns av sanning i den. Jag drömde att min sambo H sa till mig att jag inte fick följa med honom för att träffa hans vänner, eftersom de tyckter att jag alltid är så kritisk till saker de säger eller gör. Naturligtvis blev jag jätteledsen, och vi hade en lång drömdiskussion king detta. Drömmen lämnade en obehaglig känsla hos mig och när jag vaknade tog det en stund innan jag förstod att det var en dröm. Strax därefter insåg jag att det lika gärna kunde varit sanning, eller i alla fall delvis så. Ett av mina mindre uppskattade personlighetsdrag är min omedelbara vilja att säga precis vad jag tycker och tänker om saker och ting. Jag hakar gärna på ett uttalande och vill diskutera vad som ligger bakom den specifika tanken. Ibland, eller ganska ofta, säger folk saker som de inte riktigt tänkt igenom och när jag kastar mig över dem och frågar hur de tänkte när de sa så blir de både överrumplade och hamnar i någon slags försvarsställning för de som de sagt. Jag övar på att inte kasta mig över dessa människor utan försöker välja andra vägar in i intressanta diskussioner.
Jag inbillar mig att jag faktiskt blivit lite bättre, men har nog ganska lång väg kvar. Ett av de svåraste inslagen är tonfallet jag använder. Om jag är intresserad av något låter rösten av någon anledning anklagande, vilket oftast är mycket olyckligt. Människor som känner mig har lärt sig att jag inte är sur eller arg utan bara intresserad, men andra har ju svårt att förstå det såklart. Detta är något jag verkligen försöker jobba med och jag tänker mycket på hur jag använder rösten.
Att jag nu också drömmer stressdrömmar om det är kanske ett tecken på att jag blivit så pass medveten att mitt undermedvetna också arbetar med saken. Eller inte. Kanske har jag bara dåligt samvete för att jag kastat mig över någon för att diskutera jämställdhet när personen bara småpratat utan minsta tanke på den djupare innebörden i det den sagt. Vad vet jag. Hoppas i alla fall att jag så småningom lär mig kontrollera både tungan och rösten. Än finns det hopp // Elin
Jag inbillar mig att jag faktiskt blivit lite bättre, men har nog ganska lång väg kvar. Ett av de svåraste inslagen är tonfallet jag använder. Om jag är intresserad av något låter rösten av någon anledning anklagande, vilket oftast är mycket olyckligt. Människor som känner mig har lärt sig att jag inte är sur eller arg utan bara intresserad, men andra har ju svårt att förstå det såklart. Detta är något jag verkligen försöker jobba med och jag tänker mycket på hur jag använder rösten.
Att jag nu också drömmer stressdrömmar om det är kanske ett tecken på att jag blivit så pass medveten att mitt undermedvetna också arbetar med saken. Eller inte. Kanske har jag bara dåligt samvete för att jag kastat mig över någon för att diskutera jämställdhet när personen bara småpratat utan minsta tanke på den djupare innebörden i det den sagt. Vad vet jag. Hoppas i alla fall att jag så småningom lär mig kontrollera både tungan och rösten. Än finns det hopp // Elin
Kommentarer
Trackback
